Värmeväxlare används i stor utsträckning inom petroleumraffineringsindustrin, och deras betydelse är självklar-. Användningseffektiviteten hos värmeväxlarutrustning påverkar direkt den totala effektiviteten av raffineringsprocessen såväl som driftskostnaderna. Statistik visar att värmeväxlare står för ungefär en-femtedel av den totala investeringen i byggprojekt för kemiska anläggningar. Följaktligen utgör användningseffektiviteten och livslängden för värmeväxlare kritiska ämnen som är värda att-djupgående undersökas. En analys av orsakerna till värmeväxlarfel visar att korrosion är en primär bov; faktiskt, korrosion i värmeväxlare är en utbredd och genomgripande fråga. Att effektivt lösa problemet med korrosion är därför liktydigt med att ta itu med den grundläggande orsaken till fel i värmeväxlaren.
Korrosionsinhibitorer: Korrosionsinhibitorer baserade främst på kromater används vanligtvis i kylvattensystem. Kromatjonen fungerar som en anodisk (process) inhibitor; i kombination med lämpliga katodiska inhibitorer ger det korrosionsskyddsresultat som är både tillfredsställande och ekonomiskt lönsamma.
Kromat-Zink-Polyfosfat: Polyfosfater används för sin förmåga att rengöra metallytor och för sina inneboende korrosions-hämmande egenskaper. Polyfosfater kan genomgå partiell hydrolys för att bilda ortofosfater, som i sin tur kan reagera med kalciumjoner för att generera stora kolloidala katjoner och därigenom hämma den katodiska processen.
Kromat-zink-fosfonat: Denna metod liknar den tidigare nämnda metoden, med undantaget att natriumfosfonat ersätter polyfosfat. Aminometylenfosfonater är särskilt lämpliga för tillämpningar som involverar pH-nivåer högre än de som vanligtvis föreskrivs för polyfosfat-baserade system. Aminometylenfosfonater förhindrar effektivt avlagringar och kan kontrollera utfällningen av kalciumsalter, även vid pH-nivåer så höga som 9.
Kromat-Zink-Hydrolyserad polyakrylamid: Detta system utnyttjar den dispergerande verkan av hydrolyserad polyakrylamid-en katjonisk sampolymer-för att förhindra eller hämma bildningen av avlagringar och nedsmutsning.
Elektrokemiskt skydd: Detta tillvägagångssätt involverar tillämpningen av både katodiskt skydd och anodskyddstekniker. Katodiskt skydd innebär att man använder en extern likströmskälla för att göra utrustningens metallyta till katod och därigenom uppnå skydd. Denna metod kännetecknas dock av hög strömförbrukning och betydande driftskostnader. Anodskydd, omvänt, involverar anslutning av värmeväxlaren som kräver skydd till anoden på en extern kraftkälla; denna process inducerar bildandet av en passiv film på metallytan, vilket ger korrosionsskydd.
