Baserat på skillnader i struktur, installationskonfiguration och kyl- och ventilationsmetoder kan luftkylare klassificeras i följande distinkta typer.
Baserat på arrangemanget av rörbuntarna och deras installationskonfiguration, kategoriseras de i horisontella luftkylare och lutande-takluftkylare. Den förra är vanligtvis lämpad för allmänna kyltillämpningar, medan den senare är bättre lämpad för olika kondensations- och kylprocesser.
Baserat på den använda kylmetoden klassificeras de i torrluftkylare och våtluftkylare. Den förra förlitar sig på ett kontinuerligt luftflöde som tillförs av fläktar för kylning; den senare förbättrar värmeöverföringen genom användning av vattensprayer eller finfördelning. Även om den senare erbjuder högre kylningseffektivitet än den förra, är dess tillämpning mindre utbredd eftersom användningen av vatten kan leda till korrosion av rörknippena och därigenom minska luftkylarens livslängd.
Baserat på ventilationsmetoden klassificeras de i luftkylare med forcerat-drag (eller blåsande) och inducerat-dragluftkylare. I den förstnämnda är fläktarna placerade under rörbuntarna och använder axiellt-flödesfläktar för att blåsa luft uppåt genom buntarna; i den senare är fläktarna monterade ovanför rörknippena, vilket får luft att strömma nedåt. Den inducerade-dragtypen förbrukar mer elektricitet och medför högre tillverkningskostnader än den forcerade-dragtypen; följaktligen är den inte lika allmänt antagen som den senare.
